Späckhuggarna och pingviner

Efter Cholila åkte jag upp till min gamla kollo-vän André som var och wwoofade på en gård vid namn Reko, precis utanför den lilla byn El Bolson i Patagonia. Hit reste alla hippies på 70-talet under något tyst avtal med militärjuntan om att det var ok att flytta ut i ingenstans, odla, syssla med kärlek och röka gräs så länge de hölls sig borta från väpnat motstånd. Så idag är byn fortfarande färgad av detta, även om det idag är mer kommersiellt så klart. Men mot denna bakgrund finns även idag supermånga wwoofing- gårdar i området. Reko var en av dem och ägdes av Gabriell, Gerardo, Luis, Paula och Gabriella som hade köpt 120 hektar mark  för en skämtsumma efter den ekonomiska kollapsen 2001. Nu hade de bort där i åtta år och byggt upp stället från grunden, el, vatten, avlopp allt. Visionen är en ekoby och med upp till 18 wwoofare åt gången är det ganska mycket aktivitet. Hus byggs, mark odlas, öl bryggs osv. Under veckorna vi var där var det mycket jobb, men även mycket intressanta diskussioner. Här är lite bilder;

Det var berg åt alla håll och kanter, vilket så klart är  fantastiskt!

Tre dagar skördade vi potatis. Lite svårare då det här praktiseras permakultur vilket innebär att jorden inte ska vändas.  Tydligen så finns det någon form av system i den där marken med näring, små kryp och sånt där som människor  annars gillar att sabba. 

Husen de byggt är konstruerade så ekologiskt som möjligt, med varmvatten från solen, isolering med levande tak, gråvattensystem, växthuset i hallen etc. Mkt fint!

Jag fick inte vara med på detta bygge så mycket men André var där nästintill varje dag. Galen utsikt. 

Så på onsdagarna tog vi vår after work uppe på bygget. 

Och hemmabryggd öl 

Efter Reko for jag till Puerto Madryn, en stad mest känd för valspotting och det djurrika naturreservatet Peninsula Valdes. Redan första dagen hookade jag med två valnördar, en som åkt från Tyskland och en från Colombia, för att titta på späckhuggare. Tydligen, precis när jag var där, var det exakt rätt tid för att se dessa fina men elaka delfiner attackera sjölejon-ungar. Om en har världens tur. Supercoolt tänkte ju jag och vi hyrde en bil och for till en liten by i natureservatet, självfallet fylld med andra valnördar. Vissa som hade varit där i flera veckor. Och alla diskussioner kretsade så klart om dessa späckhuggar-attacker. Ännu hade det bara vatt en attack, den 5 april, men de väntade på fler. Om vinden bara kunde vända. Vi hyrde en liten lägenhet och sen var det bara att gå upp tidigt på månnen för att tajma tidvattnet.

Här satt vi och väntade och väntade och väntade. Det var himla fint faktiskt. Ibland kom det några parkvakter, ibland några andra valnördar. Efter ett tag tappade jag räkningen på skämtet som följde alla toabesök;"You just missed four attacks!" Men det var hemskt populärt.

Val-spotting med Mike och Maria!

Det dök aldrig upp någon späckhuggare. Men några pingviner! Och sjölejon så klart!

Massa coola mönster. Tydligen så låg hela Patagonien under vatten för 10000 år sedan. Där ser man!

Nu är jag i La Plata men far hem om några dagar! Så sjukt fint att snart få ser er!

Brobygge och machetas

Till slut efter många vändor och många bussar kom jag fram till en by vid namn Cholila i argentinska Patagoninen.  Här skulle jag möta upp Laura och Dario med vänner och jag skulle wwoofa på deras gård Kaleveche ett par veckor. Jag kom fram sent och det var mörkt, också pga strömavbrott i hela byn. Jag vatt hungrig som tusan så lite less blev jag när Dario inledde med att klargöra att det enda som går att finna i Cholila är kor och vin, vart på han tände upp grillen. Men som veg i dessa trakter så vänjer du dig ganska snabbt, och jag fick massa vin och majs så tillslut blev jag mätt och glad. Dagen efter började en intressant vecka. Introduktionsdagen började med att Dario inledde med att klargöra alla pågående landkonflikter med stat och grannar. Själva försvarade de sina rötter som mapuches och de hade lämnat livet i staden för fem år sedan då staten hotade att ta deras mark som tillhört familjen sen långt tillbaka. Och Dario och Laura var de enda som kunde läsa och därmed juridiskt kunde göra motstånd. Fem år hade de nu kämpat och nu låg tvisten i någon domstol. Det är tragiskt nog hemskt vanligt här att staten konfiskerar mark som länge använts av bönder. Inte bara mapuches och gauchos, utan av många fattiga bönder. Det var samma kamp uppe i Mendoza. Och då läskunnigheten är dålig och existensen av papper över marken näst intill obefintlig blir det svåra kamper att vinna för bönderna. När sedan juridiken också tvingar fram landgränser på papper och kartor leder det också ofta till konflikter bland grannar. Så även i Cholila och grannkonflikten på Kaleveche krävde att en tog med sig machete och vakthund om en lämnade gården (kändes ganska hardcore). Om du lägger sedan till att något utländskt företag hotar att borra i bergen och därmed förstöra grundvatten med mera så har du, vad jag förstått, en rysligt återkommande situation i det här landet. Men det finns gott om motstånd. I grannbyn firades det under helgen 10 år av en lyckad blockad mot gruvan. Sen bör det kanske poängteras att det i Argentina inte alls är ett lika hårt förtryck mot mapuches som i Chile där det pågår lite av ett krig, även om den chilenska staten är grymt duktiga på att tysta ner detta.

Första dagen var en söndag och vi var lediga, så vi åkte på utflykt och jag fick se en vild uggla för första gången!

Här stannade vi och fiskade och paddlade kajak. Nu vet jag att jag är sjukt dålig på fiska och jag kastade där jag tänkte att det inte fanns en risk att jag skulle få napp. 

Här också

Va lite dålig på att ta bilder på deras hus som de själva hade byggt, men här är en liten del t höger. Sjuk utsikt. 

Här tog jag mina siestor

De höll på med honung och bin å sånt

Hemskt fin utsikt

Ibland med sjukt fint ljus på månnen

I början jobbade jag mest med att dra upp rötter från nyponbuskar för att göra plats till ett nytt land. Från början fanns inte denna envisa växt i Sydamerika men den importerades av européerna under kolonialismen och nu växer den överallt, alltså verkligen överallt.  

De hade två stora jakthundar som kom direkt en visslade, vilket kändes tryggt. Men så hade de också en liten buse som hette tronqito som var så söt så jag dog!

Som vid så många andra markkonflikter handlade det även här om att bygga saker på marken. Med byggnader och liknande på marken drar sig staten här för att konfiskera den. Och då den enda bron ockuperades av grannarna vatt vi ändå tvungna att bygga en ny. 

Och en dag var det dags att samla in honungen!

I början höll jag mig mest i bakgrunden.

Julia, Fia och Lina; tänk om vi hade haft sånna här i somras! 

Santiago de Chile och 100 mil söderut

En liten bildupdate från veckorna i Chile.

Efter bergen i norra Argentina var det riktigt fint att komma fram till Santiago. Dels för att det är sjukt kul med nya städer men också för att så många av mina vänner i Malmö har växt upp, eller nångång i era liv bott här. Tyckte staden varken va så ful eller tråkig som så många säger!

Också intressant att se platser en läst en massa om, så som presidenthuset La Moneda varifrån Salvador Allende höll sin idag kända tal minuterna innan han dog för 40 år sen.

Ganska snabbt mötte vi upp Pacsim som var hemma under sommaren (fr BsAs) och jobbade på en bilfirma. En vecka efter vi kommit sa han dock upp sig eftersom han hatade det. Pacsims familj har i 80 år haft ett hus i Lo Barnechea som nu är en komun med hus för både Chiles rikaste och fattigaste, beroende på vilken backe du kollar upp mot. Med andra ord, mycket murar och gränser, stängsel och taggtråd. Vi bodde nånstans mittemellan. Men alltså inte i detta hus.  

En dag skulle vi gå till en sjö som Pacsim och hans vänner och många många andra i området använt i alla tider. Men så himla typiskt, den hade blivit uppköpt av någon rik buse som satt upp ett stängsel och en skylt. Snusmumriken hade gått i taket! 

 8 mars, vatt så himla fint till en början men sen dök de där dumma vattenkanonerna upp och förstörde allt. Sånna jäkla glädjedödare.

En av ledarna för en av syndikalistfacken hade veckan innan blivit mördad så mycket av demon
handlade dock om detta. 

Efter att vi kommit tillbaka från Valparaiso öppnade vi vår pizzeria på Pacsims bakgård.  En kort behind the scens-film är på gång. 

Brevid Pacsims hus låg ett alternativt kulturhus vilket fick mig att må bra varje gång jag gick förbi. Påminde ju om ett visst kärt ställe i Malmö.

Pacsims mamma och pappa som var hemskt fina emot oss hela tiden! 

Efter Santiago skilde sig våra vägar åt och John for norrut, Pacsim stannade kvar och jag for söderut. Målet för mig var Patagonien i Argentina och en gård jag kontaktat via wwoof. På vägen ner stannade jag dock på ett par ställen. Första målet var en liten by med namnet Pucon, som lite är ett turistställe eftersom den har en sjö på ena sidan och en av sydamerikas mest levande vulkaner på den andra. Och en sån hade jag ju aldrig sett.

Jag gillade verkligen att den faktiskt spottade ut rök, som i tecknat. Staden påminde annars lite om Aspen med massa ganska rika friluffsfolk överallt. 

Runt byn finns en massa fina ställen så första dagen hyrde den här snabba räsercykeln. 

Sen for vi ut på ett fem-mila äventyr

Över skrangliga broar

bland magiska hästar

och starka strömmar

lockande vattenfall

och arga

och lömska stockar

innan vi for hem igen

Dagen efter tog jag bussen till naturreservatet Huerquehue i vilket jag gick upp och ner för ett berg. Ganska tungt för mina skitiga knän men också jäkligt stört vackert!

Efter fyra timmar upp för berget så kom en fram till tre sjöar. Himla fint.

Här åt jag lunch!

Det ganska ovanliga Araucaria-trädet. Heligt bland Mapuches och ger en massa mat (jag vet inte hur). Påminner ju om tall men är tydligen inte alls så nära besläktat.  

Jag tror att detta är Chiles nationalblomma, Lapageria.

Skogen var full av gamla träd. Några tusen år sa dom, jag visste aldrig riktigt vilka. 

När jag väl kom ner vatt jag supertrött och satte mig ner i gräset utanför parken. Efter en kvart stannade några med sin bil och tog med mig till ett par sådana varma källor som en oxå sett på tv. Lite kallis-känsla när en sprang mellan den iskalla floden och det varma källvattnet. 

Efter Pucon for jag till Puerto Montt, en tråkig stad i mellersta Chile. Men härifrån kan en åka till en massa andra superfina ställen. Jag blev upplockad av min couchsurfing-host och vi åkte två timmar österut mot Cochamo.

Men sjukt fint att se havet, gör mig alltid fasligt glad. 

Karla bodde själv i detta huset och arbetade som någon form av landetdoktor. 

utsikt från vardagsrummet

Och jag fick elda så mycket jag ville!

Cochamo är en liten pytteby precis vid en stor sjö. Många åker hit för att trekka eller klättra i berg och byn har en restaurang. Du passerar också byn om du ska korsa gränsen till Argentina vandrandes. Jag hann inte nått av det plus att mitt knä vatt paj efter Pucon. 

I södra Chile, speciellt på ön Chiloe finns mycket tysk arkitektur, typ som denna träkyrkan. Hemskt märkligt med kolonialismen.  

Efter Chile korsade jag gränsen mot Argentina och återigen fick jag uppleva Anderna med buss!! Yeaj!